Jag har så mycket i mitt liv som betyder mycket för mig. Jag är inte starkare än att jag mår bra när saker går bra för mig. Min styrka är väl att jag kan uppskatta allt så mycket som jag gör.

Men jag

oroar mig för mycket

Jag undrar vad det egentligen är jag vill. Vill jag ha ”jag lämnar dig aldrig”-löften eller styrka att klara mig oavsett eller att kunna se de bra sakerna även fast det går dåligt?

Men för fan! Jag vill ju bara vara lycklig! Jag vill inte grubbla…

”Run” med Amy McDonald

Vilken version tycker du bäst om?

Click here to view the embedded video.

Cover av Daniela

Click here to view the embedded video.

Jo, det är just det jag har förnekat hela tiden. Varför?

Nu kan jag bara vara besviken, men sedan kommer jag att vara fri.

Ilska går över. Vi ses på måndag. :)

Det händer inte så mycket för mig nu. Jag går i skolan, pluggar en massa, träffar människor ibland. Att prata och ha kul är höjdpunkterna. :)

Jag känner att jag tappar mitt fokus ibland. Jag vill bli mer öppen mot människor, mindre självisk och göra rätt saker. Men det glider ur händerna på mig. Jag är trots allt osäker ibland, särskilt när det gäller människor som jag inte känner så väl. Jag är väldigt rädd för att bli sårbar. Det är något jag måste jobba med.

Om någon är hård mot mig när jag är snäll så har jag inte förlorat, eller hur? Jag måste få den tanken i fokus. Man förlorar inget på att vara snäll. Inte om man vill samma saker som mig i alla fall. :)

Jag är jätterädd för att någon ska uppfatta mig som elak. Om någon känner att jag har gjort själviskt så snälla tala om det för mig för jag vill lära mig och utvecklas. Du gör mig en jättestor tjänst i så fall. :)

Men jag kanske måste inse att jag inte kan vara någon ängel…

Jag tänker mer och mer omge mig med personer och saker som jag älskar. Jag är så lycklig över att jag får den möjligheten. ^^

Annars är jag lite ledsen för att min pappa mår dåligt på grund av hans jobb och för att människor har tendenser att tycka illa om personer som inte gjort något mer fel än att vara ”töntiga”…

Här är några scener ur Harry Potter och den flammande bägaren. Enjoy!

Click here to view the embedded video.

Underbar film! <3

Jag har nyss, under de här veckorna fått en av mitt livs största insikter. Egentligen visste jag det redan, men det är en insikt som det inte går att läsa sig till.

Det är något man måste uppleva för att förstå.

Jag har varit kär. Starkt, underbart, skrämmande, magiskt, okontrollerat och unikt kär. Så kär så det bokstavligt skrämmde skiten ur mig. Hela tiden flög det runt tankar i huvudet på mig som ”Tänk om han sårar mig”, ”Tänk om jag inte betyder något för honom” och ”Om han försvinner kommer min livslust att slockna”.

Jag kände att jag aldrig någonsin skulle våga berätta vad jag kände för honom. (Det skulle vara ungefär som att räcka fram en pistol till någon otrevlig person och säga ”Här skjut mig”.) Jag behövde verkligen en knuff för att klara av det. De underbara personerna som gav mig den knuffen är Mathias och Igor. De behövde inte säga mycket, ingen försökte övertala mig. Det enda de sa var ”Om jag var du så skulle jag…”. Det fick mig att tänka och det räckte.

Jag trotsade min rädsla, grät floder, försökte övertala mig själv om att jag inte behöver honom genom att ändå ha ett underbart sommarlov.

Sedan träffade jag honom igen. Mina jobbigaste känslor var borta, men jag kände en konstant avsaknad av trygghet från hans sida… (inte så konstigt, han hade NOBBAT mig). Jag känner mig själv rätt väl så jag förstod att det var tryggheten som saknades för att jag skulle komma över honom helt. Om jag skulle känna att han ändå tycker om mig trots allt så skulle jag varken må dåligt eller behöva vara med honom omänskligt ofta. Det här fick mig att vilja ha en bekräftelse från honom. Något fint och enkelt som ”Du är en bra tjej, Elin och jag tycker om dig men inte på det sättet”. Jag ville alltså veta om jag betyder någonting för honom. Som jag skrev i en dikt: ”Det behöver inte vara stort eller viktigt, bara det finns”. Jag pratade aldrig om det här med honom. Tur det, för det skulle ha känts cp. Men att prata om det hade nog ändå varit bättre än att göra vad jag gjorde.

Jag hade tänkt att det bästa med att avslöja allt för honom skulle vara att jag i vilket fall som helst skulle kunna vara helt ärlig med honom efter det (jag mår verkligen inte bra av att stänga inne saker). Jag var med honom en dag, bestämde att jag skulle berätta djupa och roliga saker från tiden då jag var kär i honom och tänkte att ”Det här blir nog kul”.

FAIL! Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag var nervös, sökte ständigt efter trygghetsingivande komplimanger och fick pressa ur honom reaktioner. Mot slutet av dagen jag var där blev stämningen lättare när jag berättade om att jag hade blivit svartsjuk på min syster är hon skulle iväg på en spelning med honom skrämmande lik Marilyn Monroe, röd, urringad tröja och lockigt, blont hår. Han skrattade högt åt det, vilket kändes mycket bra. Det sa jag till honom också (Jag älskar min brutala ärlighet).

Jag mådde ändå dåligt när jag gick hem.

Jag vet inte exakt när insikten kom till mig. Jag tror att det var för att han  till slut fick mig att känna mig trygg. Han var shysst mot mig, vi pratade, skrattade, busade. Och jag kom på mig själv med att tänka ”Shit, det verkar som att Jonatan tycker om mig ändå”. (Synd att jag inte får se ansiktsuttrycken på er som inte visste att det var han, det hade jag nog tyckt va kul.) Jag blev skitglad, jag hade fått trygghet, tjohooo!! Jag berättade för Jonatan att jag inte mådde dåligt längre. Det var när vi körde zombie och satt gömda tillsammans under en trappa. Han följde mig hem på kvällen och vi pratade en massa. Jag var glad när jag kom hem för samtalet hade fått mig att förstå mig på honom bättre.

Rob Bell har skrivit en bok som heter ”Sex Gud”. Den handlar faktiskt inte särskilt mycket om sex, mer om kärlek och gemenskap. Jag läste den i somras. Jag trodde att den skulle göra mig ledsen eftersom jag var nysårad, men den gjorde mig glad och djup. Frågan som cirkulerat i mitt huvud så länge hade besvarats: ”Vad är kärlek?”.

Kärlek är när man älskar någon och inte för sin egen skull. Det är när man vill att någon ska må bra till varje pris. Varför är det så och varför handlar det inte om hur mycket man tycker om någon? (Visst, det är en del av det.) Det är så simpelt! En relation där båda accepterar varandra för de dem är och prioriterar den andre över sig själv kan inte sluta fel. Inte om det är ömsesidigt. Om båda älskar på det sättet kan inte makten man ger varandra missbrukas. Krångliga ord? Läs det några gånger till så fattar du säkert, annars finns lexikon.

Hur får jag användning för det här nu då? Jo, jag börjar älska honom för hans skull, på hans villkor. Dessutom går det inte att missbrukas för om jag bara bryr mig om hur han mår så kan jag inte må dåligt av att han nobbar mig eller gör något dumt.

Det finns INGEN som förlorar på det här! Om han inte vill ha något med mig och göra så förlorar jag som sagt inget på det, för jag har gjort så att allt handlar om honom. Det handlar inte om mig, om han är lycklig så är jag lycklig. Det är vackert och jag får känna att jag gör rätt. Jag mår bra av att göra rätt. Det kanske bara är tomma ord för dig, men för mig är det en livsavgörande sanning. Visste du att man blir lycklig av att vara osjälvisk och kärleksfull? Jag har nyss fått uppleva det.

Du ska veta att Jonatan visade avsmak mot mig förut. Det kändes mer än vad det syntes och ingen av oss mådde bra av det. Jonatan tycker om mig. Varför kände han avsmak då för? Jo, för att jag var en krävande bitch som tyckte om honom för min egen skull. Det är klart att man tycker att någon som kräver en massa av en, som inte accepterar att man vill göra andra saker än att ge personen i fråga uppmärksam är jobbig!

Men (och det här är viktigt) det betyder inte att man inte gillar den stackars människans personlighet annars!

Det var på den punkten jag var blind. Jag trodde att Jonatan tyckte att jag var jobbig, inte att det jag gjorde var jobbigt. Många problem dyker upp när man inte skiljer på person och handling. En regel som är värd att komma ihåg är:

Dåliga konsekvenser i ditt liv beror alltid på ett verb.

Om vi inte snackar om naturkatastrofer då, men jag hoppas att du inte är en besservisser som försöker hitta fel i min regel.

Tillbaka till det praktiska. Jag har märkt att Jonatan är mycket mer positivt inställd till mig nu. Vi träffas flera gånger i veckan och nu när jag inte kräver något av honom tycker han att det är helt okej. När jag var jobbig kunde det dröja tre veckor innan jag träffade honom igen och han ville ändå att jag skulle GÅÅÅ!! …eller det beror på hur pass krävande jag var. En misslyckad människa har sina moments hon också.

Nu när du har läst igenom min alldeles underbara inte-kräva-insikt så kanske du ändå tänker att jag är korkad. ”Det där är väl för fan helt självklart!”. I så fall, grattis! Du har undgått att ha ett väldigt komplicerat problem i ditt liv och du måste vara en underbar människa som kan tänka så automatiskt. För dig som känner dig träffad och har någon/några som du tycker mycket om utan att känna dig omtyckt tillbaka, älska dem kravlöst som Gud så löser det sig. De kan inte skada dig om du gör som Jesus vettu! ;) Kärlek handlar alltid om någon annan än en själv.

Det här är ett magiskt piller som jag har hittat. Lyckliga jag. :)

Men jag låter inga dåliga saker i världen krossa mig. Jag har alltid ett hopp inom mig.

Max sa en smart sak en gång i tiden. ”Det är inte konsekvenser man är rädd för, det är känslorna som konsekvenserna skapar som man är rädd för”. Man kan lära sig att leva utan något. Man kan lära sig att hantera sig själv på ett moget sätt när saker gör en upprörd. Det är en själv som har kontrollen.

Även när jag gråter har jag kontroll.

Jag gråter då för att jag vill, för att jag vill vara ärlig mot mig själv och släppa fram känslorna. Men jag vet alltid att DET ORDNAR SIG! Jag kan lätt säga att jag är lycklig med mitt liv! ^^

Då var den delen avslutad. Dags att skriva lite om glädje! :D

Jag vill jämt göra rätt. Varför? Jo, för det gör mig lycklig. Man kan alltid känna vad som är rätt att göra. Jag följer min inre röst. ^^

Min inre röst säger åt mig att inte röka, dricka, snusa eller nåt i den stilen, den säger också åt mig att hålla en balans mellan att sätta andra framför mig själv men att ändå ha självrespekt. Den säger åt mig att vara mig själv och att inte ha fördomar mot andra människor.

Jag vet att om jag följer min inre röst så blir jag lycklig. ;P

ALLA har en inre röst, men bara ett fåtal väljer att följa den. Jag är en sån som väljer att  följa den. :D Jag klarar det inte jämt, men oftast. :)

Nu ska jag skriva om en sak som jag tycker är jätteviktig!

Det är nog en av de viktigaste sakerna som jag strävar efter när det gäller att bli lycklig. Att INTE BRY SIG om vad andra tycker. Jag menar inte att strunta i andras känslor, jag menar att strunta i andras fördomar och ideal om hur man ska vara.

Jag tycker att man ska kunna ropa ut något på stan på skoj för att man känner för det UTAN att vara full, jag tycker att man ska kunna stå för att man gillar vissa kläder, jag tycker att man ska kunna göra det man tycker är kul utan att bry sig om andra ser ner på en. Jag tycker att världen ska vara kärleksfull och acceptera människor som dom de är.

Jag vill umgås med människor som delar mina åsikter, de som är redo att stå för sig själva och inte göra det som de ”tycker” är fel. Mogna, glada, levnadsglada människor. Vem du än är som läser det här och känner att det inte stämmer in på dig. Kom ihåg att man kan vara precis vem man vill. Man har makt över sitt eget huvud. Man kan alltid följa sin inre röst. :D

Den här låten älskar jag pågrund av dess budskap. Ta till dig! ;D

Click here to view the embedded video.

Avril Lavignes första singel ”Complicated”

Jag har insett att man måste ha en balans i sitt liv. Man kan oftast inte göra saker på bara ett sätt. Man måste balansera förnuft med att kunna leva i nuet, hålla en balans mellan accepterande och envishet och en balans mellan självkänsla och kärlek till andra.

Jag har utvecklas mycket genom åren, och jag kan inte säga att jag inte har fått hjälp.

De två personer som hjälpt mig mest med att få insikter är Max Karlstedt och Rob Bell.

Max lärde mig att älska mig själv, förstå hur känslor fungerar och leva i nuet. Rob Bell lärde mig att vara kärleksfull och göra det som är rätt.

Max Karlstedt

Rob Bell

Jag får inte glömma!

Mathias, du har verkligen visat mig en bättre värld. En värld som jag vill leva i. Dina tankar är så kloka och ärliga, och du är verkligen en bra vän. Min favorithippie! ;D

På den här bilden är Mathias tillsammans med sin vän Johan. :)

Du ska veta, Mathias, att det där lägret var bland de bästa händelserna i mitt liv. Underbart kul! :D Tack ^^

Det var en helt sanslös kväll igår. Jag fick alla möjliga olika humör. o.O

Från början var jag på ett helt okej humör. :) Sen blev jag reserverad.. inte särskilt jobbigt men kanske tråkigt, fast det kändes som att det behövdes. Efter att de andra hade gått vid klockan elva, började jag jobba med disken och fick då tid att fundera över saker och ting vilket slutade med att jag exploderade i tårar.

Typ vid klockan ett gick jag och satte mig vid datorn, det fanns inget att göra så jag gick in på lunar och dösnacka lite med folk. Efter att ha hållit på till kanske halv tre så stängde jag av datorn trots att jag inte var trött alls.

När jag kom upp på mitt rum så hade jag fönstret öppet med fläkten på mellanhastighet och…. rummet fullt av malar. Det var kolsvart ute så de hade flugit in, en av dem hade t.o.m. fastnat i fläkten. Japp, då fick jag jaga malar ett tag då, sen borsta tänderna.

När jag la mig var jag fortfarande inte trött. Jag var hyper, energirikare än någonsin. o.O Då började jag skratta skitmycket och kunde inte sluta. Jag tänkte på hur typiska saker är och jag sammanfattade mitt liv i hjärnan, och tänkte vilket cp-liv jag har egentligen och så skrattade jag. Sen skrattade jag åt jättedåliga saker som bara dök upp i skallen på mig.

Jag började också skratta jag åt att jag skrattade. Jag menar ofta att man ligger vaken hela natten och skrattar för sig själv, så jävla stört. xD Vid klockan fem orkade jag inte skratta längre så då somnade jag till slut.

Foto: Annica Larsson

Klockan tolv imorse ringde mamma och var sur på mig för att jag inte lämnade tv-kortet till Annica. Jag försökte förklara men det gjorde henne bara ännu surare.

Jag väntade ju på hennes sms och hade mina kompisar hemma. Då tänkte jag att jag kunde fokusera på annat tills jag fick smset. Om man ställer en klocka när man lagar mat så sitter man ju inte själv och räknar minuterna stenhårt. Jag blir så jäkla arg när hon inte vill försöka förstå mig. Hon förstörde verkligen min morgon.

Nu vet jag inte vad jag ska göra för alla har nån jäkla Bolivia-grej idag… och resten av veckan. Jag vill verkligen inte åka upp till Jämtland nu, usch!

Finfin bild. Jag lägger in nåra till. :)

Som du ser hade jag fruktansvärt roligt xD

Kärlek på er!!<3<3<3

.

.

Vissa saker är svåra att förstå. Jag var tvungen att skriva i min andra blogg (jag har en opublicerad blogg på datorn i form av word-dokument) för att jag är väldigt förvirrad och ledsen just nu. Jag behövde skriva av mig, men det känns fel och skriva om det här.

Förlåt om jag gör fel utan att märka det, men det är orättvist att inte prata med mig om det.

Jag satt och lyssnade på Silverstein på vägen hem från Sundsvall. Då började jag fundera på varför jag gillar dem. Jag får alltid starka känslor när jag lyssnar.<3 De trollbinder mig.

Texterna brukar vara väldigt mörka men ändå poetiska ibland. Killen som jag har på msn, Jesper har berättat att ”Your Sword Versus My Dagger” är en text från Shakespear. Huvudsakligen är låtarna rätt deprimerade. När jag spelade upp några låtar för Igor så sa han att de är dåligt bl.a. för att låtar ska vara uppmuntrande inte tynga en.

Anledningen till att jag gillar texterna är för att jag känner dem i hjärtat, särskilt om det är någonting som stämmer. Som att låtarna beskriver mina mörkarste känslor. Lägg märke till att jag skriver känslor. Det är skillnad på om man känner något än tror något. Till exempel, man kan känna att man aldrig kommer bli glad igen men det betyder ju inte att man tror att man aldrig kommer att bli glad igen (förenklat). Jag brukar inte känna igen mig ordagrant heller, orden har mindre betydelse än känslorna de skapar.

Men varför skulle jag vilja känna de här dåliga känslorna då? Man vill väl vara lycklig. Men grejen är att jag blir lycklig när jag får uttryck för mina känslor, och Silverstein gör smärtan vacker.

Jag känner att jag nog behöver förklara det där närmare. Så här är det. Man kan ha alla möjliga mörka, dolda känslor djupt inom en. Med musiken, varje underbar ton och alla starka ord tar Silverstein fram dessa känslor och gör dem till något vackert att känna av i full styrka. Det är befriande. Jag känner frihet då.

Jag vet att det låter helt sinnessjukt. Men tänk efter, skulle inte du också vilja göra om dina jobbigaste känslor till något bra? Något som du inte trycker undan för att det är jobbigt?

Jag har ett behov av att få känna av mitt liv på det sättet. Tänk på att det ofta finns mycket kärlek i smärta.

Jag förstod att någonting som känns jobbigt, sorgligt och tomt kan vara vackert och fullt med kärlek. Någonting som inte finns behöver inte vara betydelselöst. Om man känner det så existerar det i fullaste grad och det betyder alltid någonting.<3

I sorgen finns mycket och stark kärlek och mening.

Jag tycker liksom Jessi om den här dikten om styrka:

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest
ღ
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas
ღ
Att vara stark
är att leva livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av den
att falla till botten
slå sig hårt och
alltid komma igen
ღ
Att vara stark
är att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att vara stark är
att se ljuset i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit