3

Vad vill jag… egentligen?

Som följd på förra inlägget så kan min familj ibland hitta mig sittandes och kolla i en klädtidning med bistert ansiktsuttryck och prata lite lätt om hur jag nu har börjat känna för kläder. Men det är inte bara det som känns fel.

För att vara ärlig så känner jag ett behov av någonting, någon relation av något slag. Det känns inte bra att skriva att jag vill ha en pojkvän för det känns fel att inte kunna klara sig själv med de vänner man har och så. Men det kanske är det jag är ute efter även fast min värdighet säger nej.

Det känns fel att strula. Jag tänkte innan jag drog på Gatufesten igår att det skadar inte att ha kul med nån kille där… Men det är ju INTE DET jag är ute efter!! Jag tar det istället och jag känner i själen hur värdelöst det egentligen är.

Egentligen vill jag lära känna människor på djupet, känna att saker betyder något, känna mig behövd och älskad.

Med den här klumpen i magen kunde jag bara inte uppskatta kvällen såsom jag annars skulle ha gjort. Jag kunde inte leva i nuet och bli galen, jag kunde inte känna någonting av de tomma kyssar jag fick och det sista jag kände mig var trygg.

Jag vet att om jag var nöjd. Om jag var helt tillfreds med mig själv och min tillvaro så hade det blivit en toppenkväll. Det var inte kvällen det var fel på, det var mina tankar. Men ändå så tror jag inte på det här med att strula. Jag tror inte man får ut särskilt mycket av det, men jag tycker inte det är fel att göra det. Det känns bara så tomt för just mig.

Jag kunde i för sig ha tyckt att det var spännande att gå runt och prata med Alexander, jag kunde ha känt mig snygg för han sa att jag var det. Det kunde ha varit mysigt att stå på bron, spana upp mot bungyjumpen, med hans händer runt midjan och känna hans lätta pussar på halsen. 

Det skulle egentligen ha kunnat vara romantiskt. Men ändå, hur? Vi hade träffats samma kväll, det enda han visste om mig i princip var att jag var snygg, han verkade lite nervös och jag kunde bara inte känna någonting.

Kvällen avslutades med att jag satt vid kyrktältet och pratade med en kille som hette Tobias om Gud. Jag tror inte att jag är redo för en galen kväll än. Jag behöver få saker att kännas mer magiska.

Nu känns det bättre efter att ha fått skriva av sig. Jag har definitivt för mycket känslor. :Z

0

Meningslöshet

Jag är på världens sämsta humör just nu. Saker känns meningslösa.

För det första så har jag tappat intresset för kläder. Asså, jag tycker fortfarande att man behöver kläder och att kläder kan vara snygga, men det finns inget djupare där bakom. Tidigare i min tonår har jag tyckt att det är jättekul att köpa nya kläder, se hur man ser ut i dem, alla färger, modeller, mönster, prova nya stilar och allt sånt har varit jätteroligt.

Men nu känner jag att vad jag än tar på mig så ser jag fortfarande ut som jag alltid har gjort, det gör ingen större skillnad. Jag tycker aldrig längre att något plagg gör ett ”wow-intryck” på mig. Det är bara kläder och det betyder ingenting. Jag saknar att tycka att shopping är kul. :(

Nu är jag mer intresserad av inredning. Matcha färger i olika rum, hitta intressanta blommor och växter, titta på lampor som avger ljuset på ett facinerande sätt och man tycker att det bara är wow! Men även det känns meningslöst eftersom jag vet att jag kommer att tycka att det är lika värdelöst som klädshopping senare i mitt liv.

Det jag börjar inse är att jag inte kan få ut saker av att köpa. Jag kan inte få ut den där lyckokänslan då. Jag måste finna den någon annanstans. Det känns i alla fall bra.

Alltså att jag är påväg mot något bättre.