N: Hon som förlorade han

Om du är intresserad av att läsa lägger jag också in några noveller här på min blogg. Den här handlar om en tjej vars pojkvän har tagit självmord.

Det blev konstiga mellanrum i texten när jag kopierade in den, men det får du stå ut med. ;P

-

Jag slänger väckarklockan på fönstret. Det går sönder och glassplitter klingar mot golvet. Jag hade fått den väckarklockan av dig. Den är vackert grön, nu blandar den sig med gräsmattans mörka grönfärg.

   Jag faller ner på golvet med båda händerna för ansiktet. Jag gråter. Betydde jag ingenting för dig? Varför lämnade du mig på ett så förödande sätt?

   Du hade inte gillat att jag grät. Men det spelar ingen roll, du kan inte säga till mig nu. Jag får göra vad jag vill.

   Samma scen spelas upp flera gånger i mitt huvud. Jag ser dig ligga livlös på marken tillsammans med den där förbannade burken. Den burken vars innehåll hade tagit ditt liv. Jag hatar dig för att du gjorde det och älskar dig för alla minnen du gav mig. Dom minnena är allt jag har kvar nu.

 

Jag sprang fram till dig och utan att tänka tog jag tag i din handled för att kolla din puls. Det fanns ingenting som pulserade. Jag tryckte hårdare men kände ingenting. Till slut skrek jag och genom mina suddiga ögon såg jag konturerna av ditt ansikte. Jag tänkte på dina ögon. Jag skulle aldrig mer få se dom, dom skulle aldrig mer öppnas. Jag skrek igen och grät och kände att jag aldrig ville lämna dig. Jag ville inte lämna din kropp. Även fast du inte rörde dig så älskade jag dig fortfarande.

   Jag blinkar några gånger och tittar på det trasiga fönstret. Vad onödigt, helt onödigt egentligen att krossa det. Du skulle ha tyckt att jag är knäpp. Jag ställer mig upp och går planlöst och lägger mig i min säng. Jag drar täcket över huvudet. Jag känner ett sting av din doft. Jag snyftar och försöker känna den igen, men den är försvunnen.

 

Jag tänker på den där kvällen då jag träffade dig första gången. Du hade på dig den där töntiga, gula jackan som jag senare brukade reta dig för. Jag stod utanför ingång fyra i bion och löste in biljetter. Jag sa ”hej” och rev din biljett. När jag gav tillbaka den andra änden tog du inte emot den. Du såg helt borta ut. ”Biljetten!” påminde jag dig. Du mötte min blick och mumlade någonting som jag inte hörde, tog biljetten och gick in. Jag minns att jag undrade varför du inte var där med någon. Hade du inga kompisar?

   Jo, klart du hade kompisar. Du hade flera underbara vänner. Men du gillade att vara för dig själv. Du gick alltid runt och tänkte, var alltid lite frånvarande.

 

När jag såg dig komma ut från bion så kunde jag inte låta bli att gå fram till dig. Ditt hår var rödorange men du hade mörka ögonbryn. Du såg intressant och annorlunda ut. Jag gick fram och hälsade. Du verkade inte känna igen mig. Du såg mig länge i ögonen utan att säga något. Jag försökte med att le åt dig. Du log ett blygt leende tillbaka.

   Det slutade med att vi började prata om allting mellan himmel och jord. Du berättade att dina föräldrar skilt sig för fem år sen och att din styvmamma var en riktig plåga. Hon tyckte inte om dig och dina syskon alls. Jag berättade att det tagit slut mellan mig och min dåvarande pojkvän. Du frågade vem som gjort slut. Jag sa med en lite skuldmedveten min att det var jag. Du sa att du förstod det. Jag såg undrande på dig och frågade hur du kunde förstå det. Du log ett brett leende och sa att du aldrig skulle kunna förstå dig på en kille som skulle dumpa en så fin tjej som mig.

 

Jag drar in så mycket luft jag bara kan i lungorna och kramar kudden hårt, försöker låtsas att den är du. Jag minns när du tog mig i din famn första gången. Vi var hemma hos dig. Du hade glömt jackan på bion. Jag kom hem till dig för att lämna tillbaka den. Jag såg värme i din blick redan när jag stod där i dörröppningen. Dina ögon var nötbruna, perfekta för att skapa värme. Du frågade om jag ville komma in. Jag behövde aldrig svara, vi visste båda att det var det jag ville.

   Vi gick in i vardagsrummet. Det fanns en brasa där inne, framför den stod en svart soffa och en fåtölj. Du frågade mig om jag ville ha te. Jag svarade ja. Det var en speciell sorts te, örtte. Jag kommer ihåg den underbara smaken. Lite sött och en stark smak av timjan.

 

Du gav mig sånt te, i en burk. Jag inser att det var det jag vill göra. Jag vill dricka te. Jag lämnar sängen och går in i köket. Jag tar fram burken med örtblandningen som du gett till mig och häller i vatten i vattenkokaren.

   Vattnet i min kopp har svalnat till en perfekt temperatur. När jag tar en klunk fylls jag med nostalgi, minnena från kvällen blir tydligare. Jag blundar och ser ditt ansikte framför mig, det ser verkligt ut. Jag ler och minns hur vi bara satt där med tekopparna i våra händer och tittade på varandra. Vi sa ingenting först, bara tittade. Det var då jag förlorade mig själv i dig på riktigt. Dina nötbruna ögon hypnotiserade mig. Jag skulle ha kunnat sitta där hela natten och bara tittat in i dom, om det inte hade varit för att du böjt dig fram och kysst mig. Min passion hade vuxit sig stark vid det laget. Jag kysste tillbaka och då kände jag att någonting växte mellan oss. Om jag trodde att jag någonsin varit kär innan så hade jag fel. I samband med att våran kyss blev intensivare var vi tvungna att ställa ifrån oss tekopparna. Vi tänkte samma sak och gjorde det samtidigt. Med ett klick hamnade kopparna på soffbordet. Vi insåg det komiska med situationen och började skratta. Mitt huvud föll ner mot din bröstkorg och du la dig på rygg i soffan. Jag såg upp på dig och du föste undan en lock från min kind med pekfingret. Jag log men mitt huvud började bli tungt. Jag kände mig avslappnad på ett mysigt sätt. Jag slöt mina ögon, kände värmen från din kropp och somnade.

 

Tårar strömmar nedför mina kinder. Jag tar ännu en klunk av teet, nu har jag druckit upp hälften. Händerna darrar, jag blir tvungen att ställa ner koppen på köksbordet för att inte tappa den. Jag vill inte förstå att du är borta. Jag vet att dom säger att livet går vidare, att man kan hitta någon ny. Men ingen kan ersätta dig. Jag vet att du var den enda för mig. Du fick mig att brinna utan att bränna mig, att flyga utan vingar, att se med hjärtat. Jag såg dig, och du fick mig att se mig själv bättre. Jag hittade till min själ.

 

Jag tar upp koppen och dricker det sista av teet. Om du var här skulle jag omfamna dig och aldrig släppa taget, och jag skulle aldrig låta dig släppa taget om ditt liv. Jag trodde det fanns all anledning i världen att leva om man hade en kärlek som våran. Tydligen så trodde jag fel.

   Jag skriker igen. Jag skriker så högt jag kan och struntar fullständigt i om någon hör mig eller inte. Jag skriker så det börjar göra ont i halsen, men jag fortsätter ändå. Jag vill bara skrika ut allting. Allt som sitter instängt i mig. All smärta som inte vill försvinna. Smärta hör inte hemma i min kropp, jag klarar inte av den.

   Jag hör springande fotsteg i hallen. Jag hinner se Ellens upprörda ansikte innan jag böjer ner ansiktet och snyftar ohejdat. Hon springer fram och tar mig i sin famn. Jag försöker förklara för henne att du var den enda som verkligen betydde något för mig. Att jag aldrig kommer klara mig utan dig. Du gav mig så mycket lycka.

   Ellen gungar från sida till sida rytmiskt sövande, hon ger mig värme. Sedan stryker hon handen över mitt hår och säger i en lugn ton att hon alltid kommer att finnas där för mig, att jag inte ska känna mig ensam och förrådd. Det finns människor som bryr sig om mig mer än vad du gjorde.

 

Det är vad som betyder något.