En vändpunkt i mitt liv
Posted: oktober 21, 2009 at 5:22 e mJag förväntar mig inte att du ska förstå hur mycket det här betyder för mig. Du kanske inte har varit med om samma saker som mig eller haft samma problem. Men jag vet att min upplevelse är universell så det måste finnas i alla fall någon som förstår vad jag menar.
Jag har nyss, under de här veckorna fått en av mitt livs största insikter. Egentligen visste jag det redan, men det är en insikt som det inte går att läsa sig till.
Det är något man måste uppleva för att förstå.
Jag har varit kär. Starkt, underbart, skrämmande, magiskt, okontrollerat och unikt kär. Så kär så det bokstavligt skrämmde skiten ur mig. Hela tiden flög det runt tankar i huvudet på mig som ”Tänk om han sårar mig”, ”Tänk om jag inte betyder något för honom” och ”Om han försvinner kommer min livslust att slockna”.
Jag kände att jag aldrig någonsin skulle våga berätta vad jag kände för honom. (Det skulle vara ungefär som att räcka fram en pistol till någon otrevlig person och säga ”Här skjut mig”.) Jag behövde verkligen en knuff för att klara av det. De underbara personerna som gav mig den knuffen är Mathias och Igor. De behövde inte säga mycket, ingen försökte övertala mig. Det enda de sa var ”Om jag var du så skulle jag…”. Det fick mig att tänka och det räckte.
Jag trotsade min rädsla, grät floder, försökte övertala mig själv om att jag inte behöver honom genom att ändå ha ett underbart sommarlov.
Sedan träffade jag honom igen. Mina jobbigaste känslor var borta, men jag kände en konstant avsaknad av trygghet från hans sida… (inte så konstigt, han hade NOBBAT mig). Jag känner mig själv rätt väl så jag förstod att det var tryggheten som saknades för att jag skulle komma över honom helt. Om jag skulle känna att han ändå tycker om mig trots allt så skulle jag varken må dåligt eller behöva vara med honom omänskligt ofta. Det här fick mig att vilja ha en bekräftelse från honom. Något fint och enkelt som ”Du är en bra tjej, Elin och jag tycker om dig men inte på det sättet”. Jag ville alltså veta om jag betyder någonting för honom. Som jag skrev i en dikt: ”Det behöver inte vara stort eller viktigt, bara det finns”. Jag pratade aldrig om det här med honom. Tur det, för det skulle ha känts cp. Men att prata om det hade nog ändå varit bättre än att göra vad jag gjorde.
Jag hade tänkt att det bästa med att avslöja allt för honom skulle vara att jag i vilket fall som helst skulle kunna vara helt ärlig med honom efter det (jag mår verkligen inte bra av att stänga inne saker). Jag var med honom en dag, bestämde att jag skulle berätta djupa och roliga saker från tiden då jag var kär i honom och tänkte att ”Det här blir nog kul”.
FAIL! Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag var nervös, sökte ständigt efter trygghetsingivande komplimanger och fick pressa ur honom reaktioner. Mot slutet av dagen jag var där blev stämningen lättare när jag berättade om att jag hade blivit svartsjuk på min syster är hon skulle iväg på en spelning med honom skrämmande lik Marilyn Monroe, röd, urringad tröja och lockigt, blont hår. Han skrattade högt åt det, vilket kändes mycket bra. Det sa jag till honom också (Jag älskar min brutala ärlighet).
Jag mådde ändå dåligt när jag gick hem.
Jag vet inte exakt när insikten kom till mig. Jag tror att det var för att han till slut fick mig att känna mig trygg. Han var shysst mot mig, vi pratade, skrattade, busade. Och jag kom på mig själv med att tänka ”Shit, det verkar som att Jonatan tycker om mig ändå”. (Synd att jag inte får se ansiktsuttrycken på er som inte visste att det var han, det hade jag nog tyckt va kul.) Jag blev skitglad, jag hade fått trygghet, tjohooo!! Jag berättade för Jonatan att jag inte mådde dåligt längre. Det var när vi körde zombie och satt gömda tillsammans under en trappa. Han följde mig hem på kvällen och vi pratade en massa. Jag var glad när jag kom hem för samtalet hade fått mig att förstå mig på honom bättre.
Rob Bell har skrivit en bok som heter ”Sex Gud”. Den handlar faktiskt inte särskilt mycket om sex, mer om kärlek och gemenskap. Jag läste den i somras. Jag trodde att den skulle göra mig ledsen eftersom jag var nysårad, men den gjorde mig glad och djup. Frågan som cirkulerat i mitt huvud så länge hade besvarats: ”Vad är kärlek?”.
Kärlek är när man älskar någon och inte för sin egen skull. Det är när man vill att någon ska må bra till varje pris. Varför är det så och varför handlar det inte om hur mycket man tycker om någon? (Visst, det är en del av det.) Det är så simpelt! En relation där båda accepterar varandra för de dem är och prioriterar den andre över sig själv kan inte sluta fel. Inte om det är ömsesidigt. Om båda älskar på det sättet kan inte makten man ger varandra missbrukas. Krångliga ord? Läs det några gånger till så fattar du säkert, annars finns lexikon.
Hur får jag användning för det här nu då? Jo, jag börjar älska honom för hans skull, på hans villkor. Dessutom går det inte att missbrukas för om jag bara bryr mig om hur han mår så kan jag inte må dåligt av att han nobbar mig eller gör något dumt.
Det finns INGEN som förlorar på det här! Om han inte vill ha något med mig och göra så förlorar jag som sagt inget på det, för jag har gjort så att allt handlar om honom. Det handlar inte om mig, om han är lycklig så är jag lycklig. Det är vackert och jag får känna att jag gör rätt. Jag mår bra av att göra rätt. Det kanske bara är tomma ord för dig, men för mig är det en livsavgörande sanning. Visste du att man blir lycklig av att vara osjälvisk och kärleksfull? Jag har nyss fått uppleva det.
Du ska veta att Jonatan visade avsmak mot mig förut. Det kändes mer än vad det syntes och ingen av oss mådde bra av det. Jonatan tycker om mig. Varför kände han avsmak då för? Jo, för att jag var en krävande bitch som tyckte om honom för min egen skull. Det är klart att man tycker att någon som kräver en massa av en, som inte accepterar att man vill göra andra saker än att ge personen i fråga uppmärksam är jobbig!
Men (och det här är viktigt) det betyder inte att man inte gillar den stackars människans personlighet annars!
Det var på den punkten jag var blind. Jag trodde att Jonatan tyckte att jag var jobbig, inte att det jag gjorde var jobbigt. Många problem dyker upp när man inte skiljer på person och handling. En regel som är värd att komma ihåg är:
Dåliga konsekvenser i ditt liv beror alltid på ett verb.
Om vi inte snackar om naturkatastrofer då, men jag hoppas att du inte är en besservisser som försöker hitta fel i min regel.
Tillbaka till det praktiska. Jag har märkt att Jonatan är mycket mer positivt inställd till mig nu. Vi träffas flera gånger i veckan och nu när jag inte kräver något av honom tycker han att det är helt okej. När jag var jobbig kunde det dröja tre veckor innan jag träffade honom igen och han ville ändå att jag skulle GÅÅÅ!! …eller det beror på hur pass krävande jag var. En misslyckad människa har sina moments hon också.
Nu när du har läst igenom min alldeles underbara inte-kräva-insikt så kanske du ändå tänker att jag är korkad. ”Det där är väl för fan helt självklart!”. I så fall, grattis! Du har undgått att ha ett väldigt komplicerat problem i ditt liv och du måste vara en underbar människa som kan tänka så automatiskt. För dig som känner dig träffad och har någon/några som du tycker mycket om utan att känna dig omtyckt tillbaka, älska dem kravlöst som Gud så löser det sig. De kan inte skada dig om du gör som Jesus vettu! ;) Kärlek handlar alltid om någon annan än en själv.
Det här är ett magiskt piller som jag har hittat. Lyckliga jag. :)
