Posted: juli 4, 2009 at 5:59 e m
Som följd på förra inlägget så kan min familj ibland hitta mig sittandes och kolla i en klädtidning med bistert ansiktsuttryck och prata lite lätt om hur jag nu har börjat känna för kläder. Men det är inte bara det som känns fel.
För att vara ärlig så känner jag ett behov av någonting, någon relation av något slag. Det känns inte bra att skriva att jag vill ha en pojkvän för det känns fel att inte kunna klara sig själv med de vänner man har och så. Men det kanske är det jag är ute efter även fast min värdighet säger nej.
Det känns fel att strula. Jag tänkte innan jag drog på Gatufesten igår att det skadar inte att ha kul med nån kille där… Men det är ju INTE DET jag är ute efter!! Jag tar det istället och jag känner i själen hur värdelöst det egentligen är.
Egentligen vill jag lära känna människor på djupet, känna att saker betyder något, känna mig behövd och älskad.
Med den här klumpen i magen kunde jag bara inte uppskatta kvällen såsom jag annars skulle ha gjort. Jag kunde inte leva i nuet och bli galen, jag kunde inte känna någonting av de tomma kyssar jag fick och det sista jag kände mig var trygg.
Jag vet att om jag var nöjd. Om jag var helt tillfreds med mig själv och min tillvaro så hade det blivit en toppenkväll. Det var inte kvällen det var fel på, det var mina tankar. Men ändå så tror jag inte på det här med att strula. Jag tror inte man får ut särskilt mycket av det, men jag tycker inte det är fel att göra det. Det känns bara så tomt för just mig.
Jag kunde i för sig ha tyckt att det var spännande att gå runt och prata med Alexander, jag kunde ha känt mig snygg för han sa att jag var det. Det kunde ha varit mysigt att stå på bron, spana upp mot bungyjumpen, med hans händer runt midjan och känna hans lätta pussar på halsen.
Det skulle egentligen ha kunnat vara romantiskt. Men ändå, hur? Vi hade träffats samma kväll, det enda han visste om mig i princip var att jag var snygg, han verkade lite nervös och jag kunde bara inte känna någonting.
Kvällen avslutades med att jag satt vid kyrktältet och pratade med en kille som hette Tobias om Gud. Jag tror inte att jag är redo för en galen kväll än. Jag behöver få saker att kännas mer magiska.
Nu känns det bättre efter att ha fått skriva av sig. Jag har definitivt för mycket känslor. :Z
Posted: juli 4, 2009 at 3:42 e m
Jag är på världens sämsta humör just nu. Saker känns meningslösa.
För det första så har jag tappat intresset för kläder. Asså, jag tycker fortfarande att man behöver kläder och att kläder kan vara snygga, men det finns inget djupare där bakom. Tidigare i min tonår har jag tyckt att det är jättekul att köpa nya kläder, se hur man ser ut i dem, alla färger, modeller, mönster, prova nya stilar och allt sånt har varit jätteroligt.
Men nu känner jag att vad jag än tar på mig så ser jag fortfarande ut som jag alltid har gjort, det gör ingen större skillnad. Jag tycker aldrig längre att något plagg gör ett ”wow-intryck” på mig. Det är bara kläder och det betyder ingenting. Jag saknar att tycka att shopping är kul. :(
Nu är jag mer intresserad av inredning. Matcha färger i olika rum, hitta intressanta blommor och växter, titta på lampor som avger ljuset på ett facinerande sätt och man tycker att det bara är wow! Men även det känns meningslöst eftersom jag vet att jag kommer att tycka att det är lika värdelöst som klädshopping senare i mitt liv.
Det jag börjar inse är att jag inte kan få ut saker av att köpa. Jag kan inte få ut den där lyckokänslan då. Jag måste finna den någon annanstans. Det känns i alla fall bra.
Alltså att jag är påväg mot något bättre.
Posted: juni 25, 2009 at 2:25 e m
Du krossade det inte men du gjorde det tomt. Jag har aldrig känt mig så tom förut, fast jag tappade aldrig förståndet, livslusten eller hoppet så det är därför jag säger att du inte krossade mig.
Jag har alltid vetat att det kommer bli bättre, jag kommer att överleva, jag kommer att bli glad igen, jag kanske till och med kommer hitta någon annan.
Men jag kan inte säga att jag kommer att kunna vara lika lycklig nu som om jag hade varit med dig för då skulle jag ljuga för alla och för mig själv. Jag måste bara acceptera det och göra det bästa av det som finns nu.
Jag kämpade mycket för dig, jag vet inte om du förstår det. Du kanske inte vet hur svårt det är att slappna av och vara sig själv när tusen känslor och tankar strömmar runt i ens huvud. Jag klarade det, jag var kompis med dig även fast det var svårt. Jag ville att du skulle lära känna mig som den jag är när jag inte är konstig och förälskad. Sen var det upp till dig…
Du ska bara veta hur rädd jag var innan jag berättade. Jag var vettskrämd, jag trodde inte att jag var stark nog för att klara av att bli sårad. Om jag är ärlig så var det hemskt, allt kändes meningslöst, jag skrek och grät och drog långt ut i skogen. Skogen gjorde mig lugn. Det kändes som om jag aldrig ville vända tillbaka, jag bara gick och gick och gick tills jag hade bearbetat mycket. Otroligt mycket för att vara de första timmarna efter smällen.
Nu är mitt problem att jag måste sluta känna något för dig. Tårarna är mil bakom mig och de negativa tankarna vinner inte över mig. Men en sak förstår jag inte hur jag ska klara, jag vet inte ens hur. Hur slutar man känna något?
Posted: juni 20, 2009 at 3:31 e m
Idag när jag satt i bilen funderade jag på en gammal filosofi som jag hade när jag var mindre. Det är svårt att förklara. Det jag tänkte var att man byter själar med varandra, så ena dagen är man en person och andra dagen en annan. På så sätt turas man om att leva och må på olika sätt. Man märker inte någonting själv eftersom den person/kropp man kommer till har sina egna värderingar, minnen, kunskaper, egenskaper och förmågor. Hjärnan är samma, det är bara själen som växlar och sen påverkas av hjärnan.
Hur överväldigande är det inte att tänka så? Att man ena dagen är en person och andra dagen någon helt annan och att tusentals själar har strömmat igenom samma kropp genom livet för en människa. Alla har fått uppleva att vara den personen och det är därför man känner medkänsla till varandra och det förklarar också andra konstiga känslor som man har till varandra.
Jag tror inte på det här. Det är bara en cool tanke.
Posted: juni 13, 2009 at 2:26 e m
Hur mycket ska man kontrollera sina känslor om man kan?
Jag menar, om man förtränger något så kanske det blir kvar inom en och man får ta itu med det senare. Hur vet man att man har bearbetat något tillräckligt? Ska man alltid försöka må bra om man kan? Borde man gråta ut?
Jag kan kämpa för att gå vidare nu. Jag känner att jag kan klara det. Men tänk om någon känsla blir kvar instängd inom mig. Jag vill inte leva med det. Då kommer jag känna att jag inte är ärlig mot mig själv.
Vad tycker du att jag ska göra?
