N: Jeremy Kaind

Om du är intresserad av att läsa lägger jag också in några noveller här på min blogg. Den här handlar om Sveriges största rockstjärna, Jeremy Kaind.

Det blev konstiga mellanrum i texten när jag kopierade in den, men det får du stå ut med. ;P

-

Jeremy står på scenen. Lampor lyser och blinkar runt mot honom. Han är bäst, han rockar. Publiken skriker när han sjunger med härligt gung i rösten sådär som bara han kan.

   Dom sista tonerna är dom bästa. Ett skönt solo av John följt av Jeremys rop och så är låten slut. Han flinar självsäkert ut mot publiken, ”Tack så mycket!” ropar han.

 

Jeremy springer av scenen, ner för en av trapporna på scenkanten. Han snubblar till på det sista trappsteget och foten viker sig åt sidan. Det gör fruktansvärt ont. Han ger ifrån sig ett mörkt, förtvivlat skrik.

   Jeremy ser Berra, bandets trummis komma emot honom. ”Hur gick det?” frågar han. Han måste skrika för att överrösta publiken. Hela publiken dånar ”JEREMY KAIND! JEREMY KAIND!! JEREMY KAIND!!!”.

 

”Det gick bra” ljuger Jeremy. Han reser sig och stapplar åt sidan och sätter sig på en högtalare. ”Kom, vi drar” säger Berra, och tar Jeremy under armen och drar iväg med honom bakom kulisserna.

   John och Bill kommer in till Jeremy och Berra med elgitarrerna fortfarande hängande runt sina halsar. ”Hur gick det med foten?” frågar John, ”jag såg att du snubblade”.

   ”Äh! Det är ingen fara. Låt mig vila en stund så drar vi på efterfest sen” svarar Jeremy och lägger huvudet i händerna och tittar in i en spegel på väggen framför honom. Killen i spegeln stirrar tillbaka på honom. Han har blont, nu alldeles svettigt hår som är ganska långt. Runt huvudet har han ett snorgrönt pannband som luggen hänger över en aning.

   På sig har Jeremy en svart t-shirt utan ärmar med en vit dödskalle på. Han är en rockstjärna. Livet leker för honom. Han ler, ikväll ska han träffa en snygg groupie att strula med, definitivt.

 

På efterfesten är det fullt drag. En blondin i rött linne har börjat dansa på bordet inne i den stora lägenheten. Runt henne står kring sju killar och sprutar champagne på henne. I ett hörn står två tonåringar och hånglar, i köket sitter några killar och spelar poker.

Jeremy kan inte spela poker. Han orkar inte lära sig heller. Varför ägna sig åt någonting som man kan förlora pengar på? Fast det skulle i för sig inte vara något problem för honom om han förlorade lite cash.

   I högtalarna dånar hans bands musik. Deras band heter Black Maggots. Det var Bill som kom på namnet. Han hade först inte menat allvar. Dom hade skrattat och så hade Jeremy skrikit ”Fan, vi kör på det!” och så hade dom fått heta det.

 

Jeremy går ut ur köket där han hämtat en öl. Han går tillbaka mot killarna. Plötsligt blir han påhoppad av några tjejer i fjorton till sextonårsåldern. Dom börjar skrika hur mycket dom älskar honom. Dom brukar det.

   Jeremy är tjugotre och inte intresserad. Men han gör sitt bästa med att le, skriva autografer och ge dom en varsin kram.

   En av tjejerna, en rödhårig svartsminkad tjej försöker kyssa honom på munnen. Han motar bort henne och går därifrån. Han hör i bakgrunden hur hon börjar gråta. Han känner ett sting av dåligt samvete. Men han vet att han inte gjort nåt fel, det är hennes sak att acceptera hans avvisande.

 

När han kommer tillbaka till killarna står John och pratar med en tjej. Han ser henne först bakifrån och lägger märke till hennes mörkbruna, axellånga hår.

   ”Tjenare Jeremy!” ropar John åt honom. ”Hey! Vilken fest, va?” säger Jeremy och tar en klunk av ölen.

   Tjejen ger Jeremy en snabb blick och vänder sig sen mot John. ”Vem är din kompis?” frågar hon. Alla ser förvånade ut och tänker samma sak. ”Det här är Jeremy” säger John och ser ut som om han är i chocktillstånd, ”Jeremy Kaind. Känner du inte igen honom?”

   ”Fan ta dig tjejen, han är Sveriges grymmaste rockstjärna!” utbrister Bill. ”Har du inte hört nåt från vårat band?”

 

”Nej, eller kanske. Jag kan ju inte veta, eller hur?” säger tjejen och trycker ihop sina blodröda läppar till en menande grimas.

   ”Musiken som spelas nu, det är vi.” säger Bill.

Tjejen gungar lite med huvudet i takt med musiken. ”Jag undrade just vad det är för töntmusik dom spelar” säger hon och blinkar åt John. Dom skrattar till med fejkad irritation och John höjer knytnäven åt tjejen.

 

Hon vänder sig mot Jeremy. ”Jag heter Angelica förresten”. Jeremy nickar uppskattande, ”Jag är Jeremy som du hörde. Du är med säkerhet den snyggaste tjejen här, ska vi sätta oss och snacka?”

   Jeremy böjer sig fram mot henne en bit. Angelica grimaserar. ”Nej, tack. Jag är ingen billig groupie och du är långt ifrån den snyggaste här.”

 

Det var länge sedan Jeremy blev förolämpad sist. Han ryggar chockat tillbaka. Vad är det för fel på den här tjejen? Han känner sig med ens nojig. Angelica börjar gå därifrån. Grabbarna i bandet tittar på Jeremy med medkänsla i blickarna.

   ”Vad fan hände?” utbrister Jeremy. Bill skrattar och blinkar mot Jeremy. ”Du ska inte tro att du är alla tjejers dröm bara för att du är en känd rockstjärna.” Alla skrattar, Jeremy ser förvånat på dom. ”Vad var det för kul med det där?” gapar han.

 

Jeremy går in i köket. Han kan inte sluta tänka på Angelica. Hon är mörk, sexig och mystisk med sitt mörkbruna hår och röda läppar. Varför gillar hon honom inte? Varför ska just den tjejen han vill ha inte vilja ha honom?

   Och vem står där inne i köket om inte Angelica. Hon står och pratar med en annan rockerkille som är lite längre än Jeremy, svarthårig och har en svart jeansväst med nitar på. Hon skrattar åt någonting och lägger inte märke till Jeremy.

 

Till slut gör hon det. Hennes ögon vilar slugt på honom. ”Vad gör du? Följer du efter mig?” säger hon. Jeremy inser sambandet, ”Va? Nä fan, gör jag inte” stammar han fram.

   ”Det tror jag vad jag vill om” svarar Angelica och vänder sig tillbaka till rockerkillen och pratar med honom igen.

 

Skit också, hon tror att han är en stalker. Han får inte förlora det här. Jeremy ger ifrån sig ett falskt skratt, ”Jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av dig, Angelica. Det finns tusentals tjejer som är ute efter mig”.

Angelica tittar motvilligt bort mot Jeremy igen. Hon går mot honom med ett leende på läpparna. ”Jaså?”. Jeremy gör sitt bästa för att inte visa hur hon påverkar honom. ”Ja, så är det”.

   ”Du verkar vara väldigt bortskämd, inte konstigt att du inte gillar när du inte får ständig uppmärksamhet.” Angelica står nu så nära Jeremy att han kan känna hennes parfym, det luktar sött som tuggummi.

   Jeremy tappar fattningen. ”Jag har kämpat mig fram till det här. Jag hade aldrig stått här nu med en bakgrund av skivsläpp om inte jag ansträngt mig hårt.”

   Jeremy gillar det inte, Angelica får honom att framstå som någon fet, gnällig rikemanspojke. Han är så mycket bättre än så!

 

”Jaså? Men ta den här dissen som en man då. Du vet, man kan inte få allt” hon blinkar mot honom och dom övriga i köket mumlar instämmande. Men Jeremy vet en sak och det är att han inte tänker ge sig. Angelica ska få känna av hans magi tills hon bönar och ber om att få bli indragen på en toa och bli totalt tillfredsställd av bara honom. Men han måste vänta till rätt tillfälle.

 

Klockan börjar närma sig fyra men ingen verkar vara det minsta trött utan öser på precis som tidigare. Jeremy står med några långa mörkblonda tjejer och röker ute på balkongen. Nu lever han igen. Tjejerna skrattar och ser drömmande på honom vad han än gör.

   Men han märker skillnaden från dom och Angelica. Hon är mer spännande, inte lika personlighetslös som dom här bimbona. Dom uttrycker ingenting om hur dom själva är, dom bara riktar uppmärksamheten mot honom.

 

Jeremy bestämmer sig för att leta upp Angelica igen. Han vänder tvärt inåt och precis som han trodde så följer tjejerna efter honom.

   Angelica sitter mitt i en soffa och blundar. Jeremy undrar om hon sover. Det är inga som sitter i samma soffa som henne, bara i sofforna runtom.

 

Jeremy sätter sig med en duns bredvid Angelica och lägger armen på soffryggen bakom henne. Angelica spärrar direkt upp ögonen men innan hon hinner säga något ropar Jeremy förnöjt åt henne, ”Hur är det, bruden?”

   Angelica skakar irriterat på huvudet. ”Att du aldrig ger upp” Jeremy böjer sig fram i soffan och vänder huvudet mot henne, ”Borde jag det?”

 

Angelica ler mot honom. ”Egentligen inte”. Jeremy ser menande på henne, ”Jaså?”. Han visste det! Han visste att Angelica också skulle falla för hans oemotståndliga charm! Hon har ingen chans.

 

Jeremy tar med sig Angelica, dom går ut genom ytterdörren så dom står i trappuppgången till lägenheten.

   ”This is the way I like it” säger Jeremy och böjer sig fram och kysser Angelica. Han trycker henne hårdare mot sig och Jeremy känner sig stolt över att ha lyckats.

 

Angelica avslutar kyssen. ”Vet du en grej?” säger Angelica och glittrar mot honom ”Nä, vadå?” Frågar Jeremy.

   ”Jag har diggat erat band i över tre år, och varje kväll har jag drömt om att få kyssa dig så som jag gjort nu. Det känns helt underbart!”.

 

Jeremy är helt paff. Den alldeles nyss kaxiga och självständiga tjejen som han trodde han kände har förvandlads till ett litet, vanligt fan. En sån tjej som är likadan som dom han dras med varje dag.

   Det här tycker Jeremy är avtändande. Nej, värre! Det är fånigt. Hur fan kunde han tro något annat om henne? Han är inte alls stolt över att ha vunnit henne längre. Egentligen har han haft henne hela tiden. Hon har ljugit för honom och låtsats som att hon är någon hon inte är.

   Det blir en klump i magen på Jeremy. Han borde egentligen bli glad över att hon tycker om honom så mycket när han blev intresserad av henne, men han kan inte komma över att hon är som alla andra tjejer, skillnaden är bara att hon ljugit för honom.

 

”Tyvärr, Angelica. Jag är inte intresserad.” Han vänder bort blicken. ”Men… du var ju det. Erkänn att du kände nåt! Visst gjorde du det?”.

   ”Nej, det var ett misstag. Du har rätt, jag borde ha tagit dissen som en man direkt från början”.

   Jeremy får dåligt samvete, men alla dessa år i musikbranschen med skrikande och gråtande fans efter sig så har man blivit van att isolera sig känslomässigt. Hon får skylla sig själv, hon LJÖG för honom!

   ”Men jag menade inte vad jag sa” försöker Angelica. ”Ja, och det är precis det som är irriterande!” säger Jeremy. Angelicas ögon tåras och mascaran börjar rinna. ”Jag hatar dig!” skriker hon och knuffar honom mot väggen. ”Du fattar inte vad det här betydde för mig!”

 

Jeremy hade varit helt oförberedd på knuffen och vacklar bakåt och slår huvudet i väggen. Sedan blir allt svart.

 

Jeremy vaknar av att Berra skakar honom fram och tillbaka. ”Vakna Jeremy! Haha, du råkade visst däcka här”. När Jeremy slår upp ögonen är det första han ser en vit pappersbit med en svart prydlig text på.

 

På lappen står det:

 

Ring mig: 070-9866214

/Angelica

 

Obs: Numret är bara random skrivet.

Hoppas du gillade den. :)